11 tecknare, Miss J. är modell och jag Marica är krokivärd tillsammans med A.J. kultursamordnare i Smedjebacken
Solen ligger över det kuperade landskapet när vi åker ner mot Smedjebacken, skog och åkrar i höstfärger, det är vackert. Vår modell har inte åkt den här vägen förut och är förtjust.
Vi kommer fram i god tid och börjar göra i ordning. Modellen vill ha en vägg att arbeta mot, helst någon där skuggorna hon kastar kan framträda. Hon ställer sig mot väggen mittemot fönstret. Spontant blir jag tveksam eftersom ljuset kan bli för platt på henne, men jag förmår inte formulera det med en gång; att jag helst vill att det ska vara lite ljus bakifrån också, eller att det kan komma från sidan och smita runt.
Det är bra att lämna den centrala platsen, den i mitten av rummet där ljus kan kastas från alla håll. Där det går att modellera fram kroppen.
Placeringen i ena hörnet ger större möjlighet för tecknarna att sitta på olika avstånd från modellen och det blir lättare att ljussätta utan att någon bli bländad.
Hörnet som väljs brevid fönstret har en finess som jag verkligen är mycket imponerad av och arkitekten ska ha en stor eloge för den och att han eller hon faktiskt fick den genomförd. Det är att väggpanelerna är vändbara. På ett mycket enkelt sätt! Så de utställda krokierna och målningarna av Johan Ahlbäck som hänger där, kan tillfälligt vändas bort, in mot väggen. Istället fick vi två släta paneler och en liten fördjupning klädd med stående ribbor i trä som bakgrund till modellen. En liten fördjupning där modellen kunde halvsitta.
Tecknarna droppar in och placerar sig. Vi inleder.
Idag känner jag mig lat, besluten om vilka material jag ska använda är redan tagna, kol och smal tuschpenna. Men jag råkar i någon slags förvirring.
Det börjar med att jag tecknar de första 30 sekunders poserna alldeles förstora, modellen hamnar utanför pappret och jag inser att jag nog blivit van att sitta på ett visst avstånd. I de nästföljande försöken anstränger jag mig att anpassa modellen efter papprets storlek med påföljd att jag får problem att teckna rätt proportioner.
Successivt kommer jag på att förvirringen också kan ha att göra med att jag dels försöker hantera två medier, kol och tuschpenna och dels att jag söker ”den enda linjen” som bär hela uttrycket, den som jag på något sätt blev hänvisad till med tuschpenselpennan; parad föresatsen att bara teckna det jag ser – inte någon tänkt förklarande linje.
Se, det blir svårt. Det är lockande att med tuschpennan fortsätta med linjen även över de partier där jag egentligen inte ser den – bara ”vet” att kroppen slutar.
Att lyfta pennan då linjen inte syns och också bestämma hur lite eller mycket linjen ska behöva synas dvs kontrasten mellan ljust och mörkt … för att sedan plocka fram kolet och göra de stora fälten och schatteringarna… Det går sådär.
Jag tror det har att göra med hur blicken går över kroppen och viljan att forma.
Sedan när vi tittade lite på varandras bilder så kommenterade J. att P.M. hade gjort sina bilder just så där, att det tydligt såg ut som hon försökte liksom skulptera fram kroppen med pennan och att det påminde om Giacomettis sätt att se – teckna.
I pausen ordnar A.J. fika och efteråt släpper hon ut oss bakvägen. Biblioteket stänger två och nu är klockan väl efter fyra. Det är mycket värdefullt att A.J. är där på plats, det gör att hon blir en känd person som tecknarna kan vända sig till, tillgänglig även när modellteckningen är över. Det blir alltså lättare att ta kontakt med kultursamordnaren och vem vet vad det kan leda till.
Lämna ett svar