Vi ska vara i Rättvik idag. 12 eller om det var 14 tecknare som kom, jag räknade i pausen och det kanske var två som inte kom med då, är lite osäker på det. Idag var det betydligt fler som kom från Rättvik i vilket fall.
Tuschpenna blev första valet och vitt papper. Det övergav jag snabbt för pressat kol. Mina känslor inför pressat kol är dubbla. Kanske var det därför det drog? Det är problematiskt att jobba med då det är svårt att få till de fina schatteringarna och man måste vara precis direkt. Så fort kolet nuddar pappret fastnar det och det blir riktigt svart. ”Vanligt” kol går att skissa med, söka efter linjen, skuggan. Det går att veva runt med kolet på pappret och flytta det allt efter blicken och sökandet, sudda ut det med finger eller stompf. Fördelen med det pressade kolet är precisionen och svärtan som är möjlig att uppnå, det vanliga kolet ger inte den djupa svärtan och det är svårare att vara exakt, eller ja, det kanske det inte är egentligen om spetsen bara är distinkt nog eller att jag som tecknare vet var jag har den.
När jag tänker efter finns de vissa likheter i skillnaderna mellan de olika kolen med hur det är att måla akvarell respektive i olja. Med akvarellen behöver man vara exakt och direkt, färgpölen ligger där den ligger och det räcker att nudda pappret för att den ska hamna där. Oljefärgen går att föra runt på duken, torka bort och göra om.
Sedan var det där att inte ta det man gör på allvar, släppa lite på intentionen och drivet – lyfta gasen, fast efter ett tag tänkte jag, vad är det för mening med att teckna då? Lekfullhet, att leka lite, så det blir roligt. Något ligger det i släppa på gasen, drivet och samtidigt ändå ta det på allvar – något som förenas i leken.
Så är det en sak till som blev klarare för mig som kommit fram när jag ska göra de riktigt snabba, egentligen krokierna. Det var något jag mindes att jag gjorde när jag tecknade teatergruppen som gjorde om samma rörelse, samma fras i sina försök att göra den tydlig och övertygande. Då letade även jag som tecknare efter den hållning, den ”attitude” som gjorde rörelsen tydlig. Det var alltså jag som tecknare som valde i en flytande rörelse var och hur den skulle frysas till en bild. När vi tecknar kroki är det modellen som väljer hållningen, fryser rörelsen. … även om det förstås fortfarande är så att jag som tecknare letar efter det som gör den karaktäristisk.
Så, resultatet (peras) idag blev väl sådär, även om intentionen, alla de fina linjer och volymer, möjligheter att komponera och lägga upp bilden kom för mig (telos). Om telos och peras läs min kommentar till Ben Lerners ”Varför alla hatar poesi”.
Första gången på ett par veckor minst som det är sol ute och dessutom är det varmt!
Lämna ett svar