35 tecknare kom!
Tvärtemot min gissning att vi inte skulle bli så många idag, avskräckta av att det snöar och är moddigt och isigt eller för att ingen sett att modellteckningen börjat igen. Men, det kommer riktigt många!
På museet i Falun, väntar allt, uppmöblerat och klart! Det är skönt att inte behöva bära på så mycket eller behöva tänka på att komma ihåg att ta med det som behövs.
Idag väljer jag att försöka med den platta breda tuschpennan igen, fastän jag vet att det är svårt att gradera linjen från bred till smal – att rotera pennan samtidigt som handen svänger och roterar efter linjerna och fälten ljuset kastar över modellen.
Efter en stund ger jag efter för lusten att försöka få med graderingarna mellan det ljusa och mörka och tar en tuschpenna med penseltopp. Med den behöver jag bara lyfta och vinkla pennan mot pappret, för att göra linjen smalare eller bredare. Vanan att även trycka hårdare för mer svärta och bredare linje sitter tyvärr i och förstör penseln efter en stund, den blir inte bara trubbig och lite luddig utan också torr.
Men den är ju inte som ett kol, som går att sudda ut och fördela jämnt eller gradera ut i intet med fingret. Varje gång penseln stannar, eller dras snabbt över pappret så lämnar den sina distinkta spår efter sig, varje drag syns. Så någon jämn gradering är svår att åstadkomma.
Men motståndet i materialet, dess kvaliteter och avsaknad av de kvaliteter jag söker gör det tydligt vad jag vill se och lyfta fram.
Deras kvaliteterna får mig också att se efter något annat hos modellen, att se på modellen på ett annat sätt, ett sätt som passar materialet bättre.
Lämna ett svar