30 tecknare,
… spred ut sig i hörsalen på Dalarnas museum i Falun inför krokipasset. En del nya, en del gamla. En mycket duktig modell som utmanar med invecklade poser, förflyttningar av balans och tyngdpunkter.
Jag fortsatte med mitt tuschpenneprojekt. Nu försökte jag tänka på att lyfta penselpennan för att endast snudda med toppen längs pappret för de allra tunnaste linjerna och sedan lägga den ner och samtidigt lätta på trycket för att få de breda sjoken och skuggorna – men det gick sådär.
De tunna linjerna blev mycket darriga och ibland drog de iväg åt håll jag inte alls avsett. De tjocka linjerna hade jag nog tänkt att de skulle kunna blekna ut när jag lyfte på trycket – men det hände ju inte.
I pausen vädrade jag det här med anmälningsformulär till dagspass med modellmåleri eller skulptur (vad man nu vill ha för medie att arbeta i/med). Det skulle vara fint att kunna ordna med det på ett enkelt sätt.
Efteråt gick vi och fikade på Focus, det var mycket trevligt. Skönt att landa lite efteråt. N. berättade om sina funderingar över ögonblicket när en idé kommer, antingen det nu gäller måleri, teckning, foto, film eller poesi, musik. ”Det kommer automatiskt, inte när man vill”., och tipsade om att se filmen ”never look away”och att när man börjat se den, samtidigt läsa på om karaktärerna i filmen på wikipedia, eftersom historien grundar sig på verkliga personer och händelser. … han hade också lyssnat på vad Benny Andersson sagt om det här i en intervju.
En av oss frågade också vad vi har krokierna till, jag sade väl inte så mycket om det då, det finns så många olika saker de kan användas till … men till exempel för att inse hur darrig jag är på handen, att jag behöver ha lite tryck och fart för linjens färd, som när man cyklar. Men, de krokierna kasserade jag nog den här gången … det var kanske dumt?
Lämna ett svar