Lite sen med detta inlägg, men vi var 33 som kom och tecknade.
Det blev mycket ansikte för min del. Att få till lagom detaljeringsgrad i förhållande till kroppen gick rätt bra – ja, såvitt kroppen alls kom med. Ofta blir ansiktet för stort och detaljerat. Men en bild särskilde sig – där blev händerna något för stora istället!
Fikaprat
Efteråt var vi några som gick och fikade, jag var extra angelägen eftersom jag ville prata om hur vi skulle göra för att kunna ha föranmälningar med så liten administration som möjligt inför heldagar med modellstudier.
Illustrationer
På vägen dit tog L. upp det här med att göra illustrationer. Vilket innebär att man gör en bild på uppdrag, oftast efter uppdragsgivarens önskemål. För mig och även för L. är det en hel del tekniska krav som står i fokus så illustrationerna blir lätt lite ”tråkiga”.
När man tecknar kroki, ja när man tecknar för egen skull, då försöker jag hitta något hos modellen i stunden, jag vet inte innan vad det är jag kommer att fånga. Jag skulle inte kunna formlera det i förväg, som ett uppdrag.
Dessutom, åtminstone vid de illustrationer jag gjort, har det som tecknats av saknats – min roll var att visualisera det, -det som ännu inte finns. Det finns alltså ingen upplevd verklighet att ta intryck av, ingen verklig situation att fånga. Det hela försiggår inne i mitt huvud som jag sedan så att säga tecknar och målar ner. Jag är hänvisad till min fantasi. Men trots det uppenbara skälet till att jag anlitades, att det som ska tecknas av ännu inte finns, så var mina kunders fokus på att det ska vara ”realistiskt” och verklighetstroget – inga fantasifulla utflykter! Ett gott betyg var när någon sedan kommenterade illustrationen med att ”-det hade väl varit lättare om jag åkt dit och tagit ett foto av det.” Då fick jag påminna om att ”-det ännu inte finns där.”
Jag känner igen L:s problem med att det kan bli ”lite tråkigt”- som sagt. Fokus låg ofta på att visa proportioner, avstånd, rymd, form och material. Beställaren, kunden glömde ofta bort att det är meningslöst om ”objektens” användning inte visades, dess relation till oss människor – så ofta försökte jag dra in betraktaren som delaktig och inte bara som betraktare.
Att ha en genomstuderad situation som grund är till hjälp, t.ex att ha ritat ut utrustning och material, i mitt fall handlar det om att ha gjort ett planförslag, elevationer och snitt. Sedan väljer jag en punkt där jag tror att jag får fram mycket av det jag vill visa för att göra ett perspektiv. Helst en där betraktaren är med och inte bara står utanför och tittar på.
Lämna ett svar