Vi var 17 tecknare idag … om jag minns rätt. Ja, det här inlägget skriver jag först nu i december, så antal tecknare kan vara svårt att minnas.
Däremot så minns jag vilka bildproblem jag höll på med. Så fort jag tittar på mina skisser så är det som om jag är tillbaka.
Jag väljer att göra bilderna med tuschpennorna, de smala och doftfria med platta stift. Valet står mellan den grå eller den svarta … Jag tar den svarta. Det är svårt, alla gråtonerna kan jag ju inte skildra, att skraffera hinner jag ju inte, det har jag ju redan konstaterat. Jag blir lite förvirrad och vet inte riktigt vad jag ska titta efter för att fånga modellens hållning, uttryck … ja, vad det nu är jag fastnar för. Men det var ju det jag var ute efter, att hitta ett annat sätt att se.
Det känns obekvämt med tuschpennans definitiva linjer. Nu går det inte att sudda till det och leta efter linjerna, formerna. Det måste sättas direkt och jag hamnar fel många gånger.
Så är det det där med linjen som jag egentligen inte ser utan bara vet att den finns där, den som jag medvetet ägnat mig åt att inte frestas att teckna ut, men nu verkar den vara nödvändig för att göra bilden begriplig.
Lämna ett svar