11 tecknare!
Vi är tre som samåker från Falun ner till Smedjebacken. Det är soligt och isigt och tar en timma att köra ner. …
En del återkommande tecknare några nya, det bådar gott för att krokin kan fortsätta. Det hänger ju på att tillräckligt många kommer så modellen får en rimlig ersättning.
10 tecknare är ok, men det börjar bli gränsfall. Men om alla som kom i höstas och nu under våren skulle komma på en gång skulle det kunna bli 30 tecknare, det är bra!
Jag fortsatte med mina tuschpennor. Kändes enklare idag men inser att det beror på att jag börjat ge upp det där jag fastnar för, skuggorna som tonar ut och precisionen. Att lyfta pennan för smala linjer och lägga den ner för bredare linjer … helst fält, fungerar inte, det är svårt att kontrollera handens vinkel och tryck exakt nog och det blir inga fält, knappt en bredare linje. Pennan är inte bred nog för det och lite torr nu. Och tuschen tonar inte ut.
Att ge linjen precision skulle jag kunna ägna mig åt, men jag gör inte det heller. Inte till en början. Byter penna och försöker skärpa mig. Jag märker att jag fastnar i att försöka bestämma mig för hur jag ska skildra skillnaden mellan varma och kalla skuggor och ljus … inget som syns i krokierna. I sista posen kombinerar jag uttonande svart kol med skarp tuschlinje. Det gillar jag, men det tar tid att byta mellan kol och penna.
Modellen, Jan har en överraskning på lut som han förberett med A. Han vill projicera ränder över sig. Utrustningen för att göra det finns men det innebär att han behöver flytta sig upp mot ena väggen i rummet … och vi tecknare behöver också flytta på oss.
Vi lägger det efter pausen, en kvart, så inte alltför mycket tid och fokus ska gå till förflyttningar.
De svarta ränderna Jan ritat upp är rätt tunna och ligger tätt. Jag föreslår att han gör dem bredare, så de bildar en form över kroppen. – När jag ser dem lägga sig som band över kroppen så får jag en direkt association till ljus som silar in genom breda persienner. Skuggan kroppen formar på väggen adderar också till kompositionen.
Det är rätt kul, roligare än jag trodde. Men bara en stund. Det blir för påtagligt, givet – tävlar med uttrycket i själva posen, förtar det. Så jag föredrar nog att få fram ett ljus som modellerar fram själva kroppen istället.
Vad tycker ni andra som var med?
Det var mycket eftersnack – roligt! J. som var med delade med sig av sina minnen och erfarenheter – 80 år gammal har han tecknat hela sitt liv och berättar om första gången han skulle teckna modell som elvaåring.
Lämna ett svar