22 tecknare, Lisa är modell, Marica krokivärd
Det är lika fint väder som förra året då vi lyckades pricka in att ha krokin samtidigt då pride-tåget gick genom stán. Nej, inte förra året upptäcker jag när jag letar reda på krokibloggen. Det var 2019 – för fyra år sedan, året innan pandemin bröt ut! Det är verkligen som den tiden har försvunnit. Det är så märkligt.
Oavsett det, idag är det inte bara pride-tåg, som dessutom uppbackat med polis på grund av säkerhetsläget förmodar jag, Svenska kyrkan har uppträdande på torget hela dagen, utställning i Kristinekyrka med pyssel och fika. Korvkiosker intill med både vanliga och vilda både korvar, rullar och burgare. Biskopen är där och talar. MC-tricks i hopp över Faluån, nej, det är inte svenska kyrkan som står för. Världsarvsdagar på gruvan med talare från bland andra tv-serien ”det sitter i väggarna” och föreläsningar om byggnadsrestaurering och historia. Vaktmästaren som ser till att ordna det för oss i hörsalen står utanför museets entre i ett fält av gulröda småäpplen och krattar. Många har fallit och kommer att falla. Det är vackert tycker jag, är inte lika säker på att vaktmästaren ser det så.
Vi ska in på museet en stund och öva våra förmågor. Till idag har jag äntligen skaffat pennan jag längtat efter, en som snabbt, i ett drag, kan ge precision och både smala och breda linjer och fält av svärta. En tuschpenselpenna. Visserligen köpte jag ett set för några år sedan men de var i tonade färger och de mörkaste gråa är slut för länge sedan.
Vi har naturligt ljus, strålkastare och podiets ljus – modellen kropp modelleras fram och det finns flera grader av skuggor som ligger över och runt den. Det är fint – men graderingarna är svåra att få fram med min efterlängtade penna. Den fordrar att jag ser efter något annat?
Men ooooh så darrigt det blir, och så fort jag nuddar pappret blir det en prick. Jag försöker om och om igen, försöker hitta någon slags strategi. Försöker minnas vad jag saknat. Detaljerna går verkligen att få dit, det svåra är placeringen med mitt darriga handlag. Armar och ben blir både långa, korta, smala och tjocka omvartannat. Och de svarta fälten, ja de blir definitivt svarta, inte minsta uttoning.
Är jag alldeles för försiktig och långsam i penselföringen? Så långsam att jag tappar styrfart? Är det därför det blir darrigt? Nu kan jag ju göra en linje successivt bredare, det som jag saknat med mina andra tuschpennor. Låta den tunnaste linje bredda ut sig till ett svart fält … Det går så där.
Påminner mig om att bara teckna det jag ser och inte teckna ut det jag vet… de linjer jag egentligen inte ser. Blir lite osäker på vad jag ska titta efter, hur jag ska se. Någon nyansering i svärta går ju inte att få, inte som med kolet. Det är lite rörigt och det syns i bilderna.
Nu i efterhand kommer jag att tänka på att pappret inte gav något motstånd när jag förde penseln över det till skillnad mot när jag tecknar med kol eller de andra tuschpennorna. Det var som att sitta och teckna i luften.
Efteråt fikar vi i museets entrehall med utsikt över ån. Folk vimlar omkring och de blir fler och fler … vi går ut och sällar oss till folkmassan som samlats utanför entrén. Ett område runt bron över Faluån är instängslat – där motorcrossförarna ska göra sina hopp över ån.
Marica
Lämna ett svar