Vi är i Falun, på Dalarnas museum i Hörsalen
Britta står modell och Annika G. är krokivärd. 31 tecknare kom, 2 gick i pausen.
Det kändes väldigt bra när Annika inledde krokin med att presentera modellen och ge lite hållpunkter. Det var kort, obesvärat och hördes tydligt. Det kändes bra även när Klara gjorde det förra gången och förmodligen (eftersom jag var försenad) när Jan-Erik gjorde det också.
Det känns skönt, min undran och tvekan över om det verkligen är nödvändigt med en inledning försvann, även om det bara skulle vara tecknarstammisar här så vet jag nu att det känns bra att någon inleder, men vi var rätt många nya idag, många jag inte kände igen ialla fall. Kanske det, att jag delade krokiprogrammet i två facebookgrupper jag inte tänkt på tidigare, gjorde susen.
Vi hade ingen värmefläkt, modellen blev lite frusen. Det är inte bra. Det är inte bra att hon står och spänner sig. Vi måste ordna värme på något sätt.
Idag gav jag upp mina tuschpenselpenneförsök (långt ord, 22 tecken). Det kändes befriande att, kunna konstatera att penseln behöver vara längre för att den kanske ska uppfylla mina förväntningar på att kunna modellera fram en linje, och därför lämna den därhän.
Istället blev det smal tuschpenna och kol. Krokierna blir lite mer planerade än vad jag egentligen tycker är ok, men det var roligare och nu infinner sig det lustiga – att jag sitter där och söker de där linjerna, helst den enda linjen som uttrycker hela posens uttryck. Nej, linjen som fångar modellens uttryck genom posen … nej inte det heller, linjen som fångar mitt intryck av modellens uttryck genom posen. Det som jag var hänvisad till att teckna med tuschpenselpennan.
Så jag gör ett försök med den, ändå – igen. Men, det blir klumpigt. Jag går tillbaka till tusch och kol. Ofta hinner jag inte teckna ut skuggpartierna med kolet, men det gör inte så mycket.
Under tiden jag tecknar är jag otroligt missnöjd med att det inte blir som jag vill – efteråt, när modellen inte längre finns där att jämföra mot, så ser de rätt ok ut.
Efter ett par dagar inser jag en sak till och det är att jag är mycket säkrare på att teckna ut den där ensamma tuschlinjen jämfört med i våras, då jag bestämde mig för att ta mig an tuschpennan och kämpa på.
Ingen fika idag efteråt för min del men Annika frågar om planering för eventuellt event med kulturhuset, och vi kom in på det här med kurs och lärare. Mina farhågor för beskäftiga undervisare tog nog överhanden … glömde lyssna. Visst finns det mycket att lära, tips och råd för att utveckla inte bara sitt seende utan också hur man ska bära sig åt med materialen för att kunna uttrycka det man ser.
Lämna ett svar