Marmorflickan står modell, 13 tecknare kom och jag, Marica var krokivärd.
52 poser!
Det är skönt att det är iordningsställt när man kommer! Idag var det ovanligt bra organiserat. Skärmskyddet som bildar modellens lilla rum, var just som ett litet rum och med en del av skärmen ställd liksom en dörr in. Ändå var det gott om plats för att komma åt ljusreglagen. Annars brukar skärmarna ställas så att det blir lite trångt och inkräktar på modellens yta.
Idag tog jag med en fusklapp för att kommaihåg det som bör sägas i introduktionen! Så den här gången presenterade jag mig … tror jag, eller??? Modellen blev i alla fall presenterad. … och egentligen ska jag också säga något om att hålla brandvägar fria och att vi bör tysta våra telefoner, det hade jag inte med. Men, vi var inte så många idag, det skulle knappast bli någon trängsel vid utgången om vi skulle behöva utrymma lokalen hastigt.
Någon ny tecknare var med, eller egentligen inte ny, bara att uppehållet sedan sista gången varit några decennier långt.
Idag hände något ovanligt under tecknandet – modellen blev för liten! Visserligen är hon väldigt nätt – men har karisma som fyller upp och ändå blev hon så liten på mitt papper. Jag försökte verkligen göra henne större, men det var svårt.
Först använde jag krita på svart papper – hon blev bara som små figurer
Hon har flera rätt snabba poser, eller rättare sagt, Amazon som jag tecknade igår står ofta i längre poser – överlag – så i jämförelse så upplevde jag Marmorflickan som snabbare. (Hon hann med 52 stycken … men hon lade till lite tid …) Dessutom mer rörliga och dynamiska poser.
Ändå – blir hon liten? Jag sitter inte mycket längre ifrån än annars. Något kanske. Modellen har linjer som jag lätt drar ut för långt och jag har svårt att få till proportionerna. Vid en pose, där hon ligger hopkrupen tänker jag att nu, ska jag väl ändå lyckas fylla ut pappret. Jag har gått över till tuschpennan för längesedan, även provat kol. Egentligen tänkte jag först tusch sedan kol i var bild, men jag hinner inte eller rättare sagt, jag tecknar ut för mycket med tuschen.
Nu tänker jag mig hennes former som stora klippor som går ner i havet, den svarta mattan hon ligger på. Nej, hon blir liten och proportionerna blir fel! Suck!
Synd, skulle så gärna vilja ha något jag känner representerar min bild av henne.
Till slut tar jag till bara kolet och struntar i att få till detaljer med tuschen först, då det är så svårt att pricka rätt med dem. (Att det är svårt att förutse var och hur de stora formerna kommer att landa som jag då tänker mig teckna ut med kolet och var de små detaljerna ska sitta i det där.)
Ja, det blir en bild som stämmer rätt bra – men liten.
Men, alltså, detta att konstatera hur jag faktiskt tecknar och då inte sträva efter något annat utan just reflektera över att hon faktiskt blir liten, att jag gärna drar ut linjerna och missar proportionerna och vad det är jag faktiskt får ner … allt det är en källa till självinsikt i hur jag egentligen ser och uttrycker det.
Det är inget att varken gråta eller sucka över egentligen! 🙂
Efteråt hade vi möte i gruppen, en ny tecknare hade hörsammat inbjudan att alla som är intresserade av att hjälpa till är välkomna. Jättebra!
mötesanteckningarna ligger här på sajten (avpersonifierade)
Lämna ett svar